Ett liv som kunde varit vårt

Från bylivets frihet till vardagens fällor – en berättelse om oss alla.

Tänk dig att du vaknar en tidig morgon på landet. Du tänder eld i kaminen, kokar kaffe och plockar fram brödet du bytte till dig av grannen igår. Smöret kommer från gården en bit bort och äggen från hönsen som springer fritt hos en annan familj i byn.

Du går ut i trädgården, vattnar dina grönsaker och plockar några jordgubbar till barnen. På andra sidan staketet hör du skratt. Barnen springer redan mellan gårdarna, precis som dom alltid gör, som om hela byn är deras lekplats.

Senare fortsätter du på klänningen du syr åt din dotter. Tyget vävdes av en vän längre ner på vägen – ni bytte mot ett par stickade sockor. Allt får ta sin tid.

Grannen knackar på och ber om hjälp med staketet runt fårhagen. Du tar på stövlarna, följer med och snart är ni flera där – någon har med kaffe, någon annan bröd. Ni skrattar, pratar, jobbar tillsammans. Under dagen hjälper du ytterligare en granne, som du vet kommer hjälpa dig en annan gång.

På kvällen sitter ni på en veranda, delar en enkel måltid, ser barnen somnat i en hög efter en dag ute.

---

Sen kommer industrialism

Plötsligt ringer larmet klockan fem. Du går upp i mörkret, väcker barnen, förbereder frukost och packar väskor.

Du lämnar dom på förskolan, där dom ska spendera tio timmar medan du pendlar till jobbet, arbetar, pendlar hem igen.

När du hämtar dom är dom trötta och hungriga. Du åker direkt till mataffären. Maten kommer från fabriker, fylld med tillsatser som ska hålla den billig och “fräsch”. Du vet att det inte är bra, men det är det du hinner och har råd med.

På vägen hem tankar du bilen med bränsle som anses skadligt för miljön. Hemma lagar du snabb mat på stekpannor du hört släpper farliga ämnen — men du har inte råd att byta ut allt, så du försöker att inte tänka på det.

Barnen är otåliga, så dom får varsin platta. Dom scrollar bland klipp som säger att dom inte duger. Dom ser reklam för leksaker dom gråter efter, smink som kostar mer än du har råd med, influensers som lever liv långt från ert.

Och du själv? Du försöker följa alla råd du får. Du köper proteinpulver för att en influenser sagt att “det är precis vad du behöver”. Du tar redan sex piller och tre olika pulver på morgonen. Lika många på kvällen — plus tre till för att kunna somna.

Du sover med en klocka som ska mäta din sömn och berätta vad du gör fel. Du försöker optimera livet, fast allt bara känns tyngre.

Ni äter middag i trettio minuter. Sen dusch, pyjamas, nattning. Totalt kanske en timme tillsammans.

Och imorgon ser likadan ut.

Fast nu går bilen sönder. Du måste ringa taxi, oroa dig för räkningen från verkstaden, försöka pussla ihop allt.

Barnens kläder håller inte längre och du måste köpa nya. Jobbet bjuder på julbord och du känner att du “borde” ha en ny klänning.

Du drömmer om att sy vackra, hållbara kläder till dina barn, men du har inte tid. Helgerna går åt till att vika tvätt, måla om vardagsrummet och åka till lekland så barnen får springa av sig — för annars får dom inte tillräckligt med rörelse.

Själv försöker du hinna till gymmet — eftersom du inte heller rör dig i vardagen.

Åren går. Och plötsligt känner du dig trött i själen. Inte sovit dåligt-trött. Utan utmattad, otillräcklig, tom.

Ett barn får svårt i skolan — kan inte sitta still, kan inte koncentrera sig. Barnet får en diagnos, medicin, anpassningar. Du själv får diagnosen depression. Får mediciner. Går till terapeuter som rekommenderar skogspromenader — som du inte hinner med.

Du orkar inte jobba längre, men du måste. Maten blir dyrare. Elräkningen växer. Snart är det jul och du ska köpa julklappar du egentligen inte har råd med.

Barnen vill ha husdjur. Du har knappt råd eller ork.

På Instagram ser du grannarna med ny bil och ny hund. Du undrar vad dom gör som du inte klarar. Du undrar varför du är så slut när du hela tiden försöker göra allt rätt.

Och du mår sämre. Och sämre.

---

Varför blev det så här? Hur gick det ens till? När?

Varför lever vi så här, fast ingen mår bra av det?

Varför äter vi fabriksproducerad mat …för att vi slutade odla själva.

Varför behöver vi gymkort

…för att kroppen inte längre används i vardagen.

Varför behöver vi terapeuter

…för att vi inte längre lever nära varandra.

Varför behöver vi sociala medier

…för att bygemenskapen försvann.

Varför behöver vi smink, mode och operationer

…för att vi tappade självförtroendet när vi började jämföra oss med alla andra.

Varför behöver vi alla försäkringar

…för att vi inte längre litar på vår egen och varandras förmåga.

Varför behöver vi all denna stress, konsumtion och panik?

…för att vi byggt ett liv där vi inte längre hinner leva.

Och den största frågan av alla:

Varför accepterar vi att det ska vara så här?